Mårran från Mumindalen glider fram med ett mörkt moln kring sig och gör att hennes omgivning fryser till is.
Det är så det kan kännas för en HSP:are att möta en person som bär på mycket ångest.
Som liten var jag rädd för Mårran, som vuxen tycker jag att de Mårror jag möter i vardagen är obehagliga. Deras ångest sipprar in i en när man står nära, likt Mårrans kyla i Mumindalen! Eftersom jag inte har några känslo-sköldar, så försöker jag hålla mig lite på avstånd. En vardags Mårra klarar jag bara korta begränsade stunder med, annars lämnar Mårran kvar lite ångest hos mig när hon går - nej tack till den!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar