Eftersom jag är en HSP:are åker jag slalom varje dag. Men istället för en backe med pinnar som man ska ta sig runt, navigerar jag i vardagen kring moln av känslor.
Som HSP:are absorberar jag andras känslor som en tvättsvamp! Och då gäller det att se upp! Speciellt när man reser kommunalt!
Jag vet att tunnelbanan går längs marken, men i vagnen känns det som jag hamnat på en berg-och-dalbana av känslor inklämd mellan ytterligheter. På perongen är det bättre, där kan man åka slalom mellan känslomolnen. Bäst är det oftast på bussen längst bak. Så i väntan på personlig chaufför, blir det bak i bussen som gäller!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar